Efter att ha sett filmen Stand by Me förlänger jag livet med hästlängder. På det viset att den ger en känslan att allt är möjligt. Enkelt men sant. Så länge du själv tror på det så gör du det omöjliga möjligt.
Det regnar som om det kommer en ny tyfon snart så vi har fastnat i lägenheten på våra sängar. Jag med att se film och skriva och Ellen med att sova efter att ha gått upp tidigt för att springa. Varje torsdag ska vi jobba några timmar på second hand butiken, det är den uppgift som jag finner mig mest missanpassade till. Eller vet inte om det är de rätta ordet men vi är överbemannade under den tiden, många personer på liten yta så jag känner det som om vi inte gör någon nytta egentligen. Det finns ingen specifik uppgift att göra för oss så i några timmar går vi bara runt och gör ingenting vilket känns väldigt onödigt, men vi gör det bästa av situationen och det är fina människor vi har omkring oss iaf. Hemma går man till jobbet oavsett hur man mår, så borde det väl vara här med? Men hemma får jag betalt då betalar jag inte som här. Det är en svår känsla när jag vet att jag betalar för att var här och då om jag en dag inte vill jobba som nu när jag finner mig ta andras arbetsuppgifter då är det ju inte roligt. Jag som volontär vill känna att jag fyller ut där det ”fattas” och det gör vi när vi lär ut engelska och har samtal på engelska med dem som kommer till caféet kvälls tid vilket är underbart. Men är det ok att jag inte går varje torsdag, jag vet inte... Rent hederligt; nej och det är väl där jag egentligen borde stanna i tankarna och vandra vidare?!
I eftermiddags när vi kom till Caféet efter lunch hade bossarna var där och vänt upp och ned på stället. Ingenting stod där det brukade för nu skulle en ny disk komma som i mina ögon var ett ned köp. Inte mysig för fem öre. Alla som jobbar på caféet stod och tittade på och förstod inte vad bossarna ville gör egentligen, vi alla var nöjda med hur det såg ut förut men det är inte vi som bestämmer. Vi följer bara och gör som vi blir tillsagda. Synsättet så cheferna och de anställda är annorlunda här. Det är en som bestämmer och de andra kan inte riktigt säga emot. Men eftersom jag inte kommer härifrån är jag inte rädd för att säga vad jag tycker vilket är lite nytt för dem andra. Visserligen håller jag tyst om det mesta för att visa respekt men ibland så. Detta är något som jag tycker är rätt svårt att behålla för mig själv, att bara bli omkring skickad och inte förstå vad eller varför jag gör det jag gör men tiwaneserna är vana vid det så jag försöker anpassa mig. Tror jag gör det bra för det mesta, tycker lite synd om Ellen bara, som får höra mina klagomål över ”bossandet”. Men jag slutar när jag märker att hon lagt dövörat till ;) oftast...
Mina exem på händerna har blivit värre under natten, nu ser fingrarna ut som små uppblåsta korvar med små vatten blåsor. Dem kliar inte men de stör eftersom fingrarna blir otympliga. Det kommer och går dessa exem och enligt docktorn både i sverige och hemma finns det inte så mycket att göra åt det men än att inte vara under vatten för mycket och smörja in med lite salvor. Men det kommer följa mig livet ut vilket känns super härligt, dem hindrar mig ibland för att det kliar så jag har svårt att koncentrera mig. Men det är väl bara en liten baggis. Be gärna för händerna mina.
Tyfonen heter "Megie" och borde vara hos oss i morgon fredag eller under lördagen, denna gången är den större så be för oss och våra vänner nu under helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar