Du har räddat mig

Du har räddat mig

Du har räddat mig.

Alltid funnit här.

Vid min sida var dag.

Av din blick är jag sedd

Fast en livet gör ont.

Vill jag lita på dig.

Tro att du hör min bön.

Att din blick är på mig

Genom allt är jag din,

du finns här hos mig.

Jag är helt i din hand.

Du som ville mitt liv,

alltid finns du här.

Jag får vila i dig

Lova herren min själ.

Full av ömhet och nåd.

Du som gav mig mitt namn.

Ja, din blick är rör vid mig.

- Erik Tilling

Man kan nu tro att jag efter en månad en vecka och 4 dagar har någon aning om vad det är jag gör här på Ön i öster, men så är inte fallet. Jag är fortfarande förvirrad över och känner mig lite vilsen i Herrens plan. Det är inte de att jag inte trivs för det gör jag verkligen. Det är bara de att jag känner mig vilsen i mitt sätt att bära korsets historia vidare. Kanske är det så att jag inte lyssnar tillreckligt noga eller att jag proppar schemat fullt med jobb och sociala ting att jag glömmer bort att avsätta tid och att de på så vis gör att jag känner mig vilsen. Veckan som gått har känts som två veckor. Det händer mycket, runtomkring, under och över oss samtidigt kan jag tycka att jag inte använder tiden till fullo. Jag har blivit trött de senaste veckorna och avsätter mer tid till att se film och läsa böcker än att lära känna dem jag har runtekring mig. Det är väl ok kan man nu tycka. Jag befinner mig ju ändå på andra sida jorden och tar varje dag in nya människor, ämnen och ny mat. Det är inte konstigt i mångas ögon. Men samtidigt så känner jag mig lite skyldig när jag väljer att sitta hemma en fredagkväll istället för att gå till Free Talken och socialicera. Det gör jag egentligen inte men känner att jag kanske borde göra de. Nej det gör jag inte häller men vad gör jag här?!

Träffade en tjej idag från USA. Hon och hennes man har vart här sedan maj förra året och har inte återvänt hem en ända gång. Jag frågade henne vad dem gör här och hon sa enkelt att vi bara lever. Jag trivs verkligen bra här. Känner mig som hemma bortsätt från språket. Det är för mig inte så stor skillnad från att leva här och hemma rent känslomässigt (iaf inte idag) tror jag. Skillnaden är väl maten och att jag inte kan leka med mina vänner och familj så ofta jag vill.. Men det känns lätt för mig att bo så långt borta från de som är min trygghet. Förmodligen beror detta på att jag lever i en storstad. Det finns gott om mat och vatten, sjukvården är perfa (perfekt, typ), människor är lätta att handskas med jag har världens bästa kaffe nära till hands och maten går inte att klaga på etc, etc. Men jag har inte mitt andliga språk. I Kyrkan talar dem kinesiska, ett språk jag inte riktigt förstå och i övrigt samtalar jag på engelska den mesta delen av min vakna tid. Oftast på rätt ”dålig” engelska, så lätt som möjligt för att dem som jag samtalar med ska förstå. Med mitt andliga språk menar jag svenskan faktiskt. Jag ber mina böner på svenska och det är svenskan som har nyckeln till mitt ordförråd i hjärtat, mina känslor. Varför känner jag mig trött? Hoppas det bara är en fas i den psykiska kurvan som vi så fint fick lära oss på Örebro Missionsskola innan vi åkte. Denna kommer att gå upp och den rätt bra för vissa lite mindre för andra. Jag tror jag är vissa... Jag har det i genomsnitt väldigt bra och jag har ett arbete som sysselsätter mig om dagarna och som jag faktiskt trivs med bra. Ett fint boende. Vänner.

Vad gör jag? Lyssnar jag inte? Vill jag inte höra vad han har att säga? Är jag rädd för något? Hade jag väntat mig en större pers, svårare tider? Varför är jag inte nöjd? Tror inte livet hemma hade passat mig bättre just nu. Det man inte har saknar man, oftast. Vad av de jag skrivet är egentlig väsentligt? Att jag köpte en jacka idag och jag hoppas att det snart blir kallt så jag får använda den?! Förmodligen inte det sista men detta är tankar från en Blanche från natten i Taiwan.

Tankar, Tankar och åter tankar!!!!

Känn dig fri att hjälpa mig förstå. Tack på förhand!

Godnatt