Samtal föds ur frågetäcknens sköte.

Oslo, staden, metropolen som för mig tillbaka till många av de storstäder jag vandrat runt i förut. Det är en blandning av allt med sina gamla hus, sina ståtliga hus och sina konstiga hus och mitt i bland det så vandrar folk omkring med slåtliga dräkter från hela landet. Jag vet inte om det är för att det är 17 maj och allt folk är gladare än vanligt eller om det är för min dröm över att åka till Norge är uppfylld ännu en gång. Jag har sedan jag började övningköra med min mor i femtonårsåldern sagt till mig själv att när jag får körkort så ska jag åka till Norge och köra på de vackra vägarna och insupa den vackra naturen. Körkoret är ännu inte taget men jag har varit i detta vackra land två gånger redan och ska jobba här i sommar. Varför jag har en förkärlek hit vet jag inte, det är någonting som jag måste ta in och begrunda. Nu blev jag just bjuden på Baileys :) Tack för en underbar tid och på åretseende.

Vi lever för att dö.

Att vi ska dö är det ända vi kan vara hundra procent säkra på. Vissa av oss inväntar döden genom att leva vardag som om den vore den siste. Andra bestämmer sig för när livet ska ta slut. Idag har nyheten om Malik Bendjellou död vid 36 års ålder nått befolkningen. Han som vann en Oskar statyett för sin dokumentärfilm om Sixto Rodrigues. Har lyssnat till vad folk runtom i mediavärlden har att säga om honom och får en egen bild av att han var en ödmjuk person med prestationsångest. Ibland tänker jag att livet som konstnär är ett av de mest krävande arbeten. Då man jobbar med sig själv som verktyg och utgångspunkt för att skapa stordåd som andra människor sedan kan få uppskatta. Tänker att många  konstnärer ofta lever av ett bekräftelsebehov gentemot sig själva över att få tillbaka av det man skapar samtidigt som skapandet är ett måste för att den egna individen ska orka leva.  Kärleken övervinner allt men ingen övervinner kärleken, eller? 

Nedan: Crucify Your Mind - Sixto Rudrigues 

(Summer with Monika)