November har nu gått och vi går mot månaden som för vissa innehåller mycket snö och för andra sol och blåst på stranden. Det har varit en lång och innehållsrik månad som jag sent kommer att glömma. Nya vänner och många nya upptäckter. Mycket planering och många härliga skratt. Jag sitter just nu i vår fotölj och inväntar vår vän Sharri som ska tillaga kvällen middag, fhaitas, det ska bli riktigt gott för jag är så så hungrig. Veckan som kommer är fullspäckad med härliga inslag. Börjar morgondagen med Kinesiska lektion med vår nya lärare och vän , Dr Daimond, som även blivit vår nya mentor nu eftersom vår förras moder har insjuknat. Han är typ huvudståndaren i vår kyrka, eftersom de inte har någon ledande pastor ännu har jag förståt det som att han tar väldigt mycket av de ansvaret. Pansionerad som han är, trotts de att han ser ut som 50. Vi trivs med honom. Han har humor och är inte rädd för att ta i när det behövs och med sin ödmjukhet är han svårt att inte gilla.
Nu har Sharri just lämnat vår hem. Middagen blev sjukt god. Efter den slog vi in paket till vår julkalender till personalen på kafét. Den börjar den första och vi har köpt så fina saker till dem alla. Ser fram emot att hänga upp den.
Första Advent!
Vi väntar på firandet den 24 med stora ögon och öron. Det är spännande att ett år redan gått sedan jag tände ljuset i Älvsjö med Carin min rumskamrat i Stockholm. Det är härligt hur livet rullar på och att jag fortfarande får vara en del av jorda livet, en del av mitt liv, eller den delen i mitt liv som gör det möjligt att jag andas.
Mellan pianospel och ord liggandes i luften känner jag mig som sittandes på en ensam stol i mitten av rummet. Lyssnandes på Chopin avnjutandes med vänner från fjärran
läggs tornerna på näthinnan och ansiktsuttryck från hjärtat kommer från pianomannens kropp. Jag njuter av varje andetag han tar i symbios med händernas rörelse över tangenterna. Jag fascineras över musikens medryckande kraft och övertag om känslorna. Han andas musiken. Skiftningarna mellan mjukt och hårt är som mästerverk utan dess like. Tack Gud för musiken!
Helgens bravader. Trevlig stund med vår vän Ann och hennes kusin hos hennes mormor. Lekt på risfält och vandrat runt på ett fantastisk härligt och stort universitets område. Vi var det första utlänningarna som hennes mormor hade sett. 90 år gammal. Så vacker och lite nervös var hon. Häftigt att få bli någons första utlänning :)
Vackert!!!! Tänk att piano kan få en att känna så starka känslor. Själv kan jag sitta i timmar och titta och lyssna på när någon som verkligen kan utföra detta fantastiska ljud från ett piano. Jag älskar dig min kära dotter. Puss och Kram
SvaraRadera