Jag känner fortfarande samhörighet, komma resten av mitt liv bäras på denna känslan? Du Gud gör det inte lätt för mig att vandra med de känslor jag bär. Jag är under utredning inom så många punkter i mitt liv just nu, jag kan bara hoppas att slutpläderingen inte är långt borta. Att livet formas efter relationer det är jag viss om. Att det påverkas och förändras, utvecklas. Jag är tacksam för det. Utan tilltagande så stannar vi och stannar vi så är vårt jordiska liv över. Inte vill jag att det ska vara över. Jag vill bara att samhörigheten ska kännas där jag arbetar för att den ska kännas. Där jag ber för att den ska växa. Jag vill helt enkelt se förändringarna. Känna att bönerna blir besvarade.
Jag måste lita på Gud mer!
"Det är perfekt men ändå helt fel?"
Vem är i samklang med livet? Kan det ens vara möjligt att ha det så? Inga motgångar. Ibland kan det förmodligen var skönt. Hellre ofta än sällan? Eller mer sällan så man verkligen uppskattar när det stämmer överens livet och ens jag?
18° Stockholm
27° Taiwan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar